I fyrtio år har jag tagit för givet att jag inte kan sjunga. Inte för att någon har sagt: Du kan inte. Å andra sidan har ingen heller påstått motsatsen. Det har bara blivit så att jag har behållit sången inom mig. Visst har jag sjungit med andra, men oftast tar luften slut på halva vägen. Samtidigt har lusten funnits där ­ att sjunga mer och sjunga ut. Det verkar ju så himla roligt! Att vara med i en kör till exempel; körmänniskor lär ju vara lyckliga människor. Och nu, vid dryga femtio, vill jag veta: kan jag eller kan jag inte? Så jag anmälde mig till en tvådagarskurs med det utmanande namnet "Alla kan sjunga".
Inför kursen kom ett brev: "Hjärtligt välkommen till sångsemester..." (puh, inte så kravfullt alltså). Där stod att jag skulle ta med en vacker skrivbok för mina sångdrömmar (att sjunga i kör, kanske?) och senare insikter om min röst och mina verktyg för att utvecklas vidare. Jag skulle också skriva ner min "sånghistoria", om någon sjöng för mig när jag var liten (inte vad jag minns, men det är säkert orättvist), om jag brukade sjunga på lucia och liknande (jo, långt bak någonstans), hur det har varit sen (bara sjungit med andra, fasat för situationer som "...och alla så dricka vi nu Lilleba till!").

Gäsp och vatten
En morgon i juni sitter vi så i en ring i ett vackert rum på Södermalm i Stockholm. Tolv kvinnor och två män mellan 25 och 65 år. Ledigt klädda, i strumplästen eller barfota. Lite generade och spända.
Det släpper lite när vår lärare Monica H Sperens sträcker på sig som en katt, gäspar högljutt och uppmanar oss att ta efter. Gäsp, gäsp, gäsp. Vatten, vatten, vatten. Det är grunden till all sång, säger hon, tar några klunkar och får oss att knipa ihop alla muskler, göra munnen liten och vira armarna runt kroppen och sjunga "Blinka lilla stjärna". Låter förfärligt. Sen ställer vi oss bredbent, släpper ner hakan, slätar ut alla rynkor och brer ut armarna och sjunger igen. Riktigt snyggt!
Mjukare kroppar och leenden. Dags för presentation. Vilka är vi och varför är vi där? Det är genomgående samma visa: hur vi tystnade redan som barn därför att vi fick höra eller trodde att vi sjöng falskt. Jag berättar om min kördröm och min oförlösta sånglust.
­ Det kallas att vara musisk, säger Monica. Alla människor bär på en lust att uttrycka sig i sång. Tänk på hur små barn nynnar när de leker, hur de inte kan låta bli att låta när cykeln hoppar på en grusväg. Så småningom smyger sig prestationskraven in. För att hitta lusten måste vi bli lite barnsliga och lekfulla.
"Bannova, bannonva"... sjunger vi och gungar i takt efter varandra, som vore vi på en afrikansk byfest. Jag stampar med mina bara fötter, njuter av rytmen och glömmer nästan att jag sjunger.

Inre sång lika bra
Plötsligt förstår jag bättre varför sång är bra för hälsan. Det känns befriande på samma sätt som efter stark gråt eller skratt. Det är dessutom vetenskapligt belagt att sång stimulerar endorfinerna och sänker halten av stresshormoner.
Men det är en sak att sjunga med andra, lika osäkra, som att sjunga där ute...
­ Så känns det nu, när du inte är van, säger Monica som har hört invändningen förut. Hon betonar att sång till minst 90 procent är hantverk och att man inte blir en sångare om man inte jobbar med sitt "instrument". Därför måste man sjunga ofta, helst varje dag. Inte nödvändigtvis så att det hörs.
­ Inre sång har samma effekter som när du sjunger högt. Det kan vara ett sätt att komma i gång om man nästan aldrig har sjungit förut. Ett annat knep är att sjunga starkare ju osäkrare man är.
Låter läskigt. Till och med när man är ensam kan man ju bli generad över sin egen röst. Vi talar om hur det sitter någon på axeln och värderar. Ett alternativ till värderingen är att sätta upp ett konkret, positivt mål för sitt sjungande. Det blir kärnfulla, personliga mål som: "Jag är trygg i min sång." "Jag känner glädje i sången." "Jag sjunger fritt." Själv skriver jag: "Jag sjunger med kraft till sista tonen" (och tycker att det låter väl kaxigt). Vi sjunger igen, efter Monica: "Morning has come..." så starkt vi vågar.
Upplivade och lite förvirrade går vi ut i solen för att äta lunch.

Kraften i kroppen
­ Förvirring och nyfikenhet är bra tillstånd när man ska bli en sångare, säger Monica när vi samlas igen. Stäng av tankarna. Reflektera i stället. Hur känns det i kroppen? Hur låter jag? Använd era sinnen!
Att lyssna på sin egen röst är inte så lätt. Men det finns metoder. Hålla för öronen till exempel. Eller stoppa in huvudet i en (frontmatad) tvättmaskin eller, allra bäst, göra som Jerry Williams: hålla ena handen bakom örat och den andra kupad framför munnen så att ljudet fångas upp.
Vi prövar det medan vi sjunger "Gloria, gloria... in excelsis Deo. Ser lite konstigt ut, men det fungerar. Plötsligt hör jag min egen sång. Inte så illa faktiskt...
"Gloria, gloria..." är härlig att sjunga. En riktig "flaskborstesång", som öppnar rösten, säger Monica, som definierar bra sång som en kombination av avslappning och aktivitet. Men många pressar fram rösten.
­ Var inte rädd att luften inte ska räcka, säger hon. Inandningen sköter sig själv. Utandningen däremot ska vara aktiv, där ska ni lägga kraften.
Sångkraften finns inte i huvudet utan i kroppen. Ju högre ton, desto längre ner. "Tänk er att ni är pyramider, eller blåsbälgar, sen hämtar ni kraften nerifrån." Vi går ut i trapphuset, ställer oss i ring, brer ut armarna och sjunger Gloria så att det dånar mot taket. Jag sjunger med kraft till (nästan) sista tonen. Med glänsande ögon och rosiga kinder skiljs vi för dagen. Läxa till nästa dag: att i minst tio minuter sjunga framför spegeln.

Få ihop text och melodi
Vad såg ni? undrar Monica dagen därpå. Flera säger samma sak: att det var lite overkligt. Var det verkligen jag som stod där och sjöng?
­ Just precis. Synen är också ett viktigt verktyg. Många får inte ihop sig själva med den som sjunger. Då kan spegeln vara en hjälp.
Några av oss hade inte mött oss själva alls därför att vi inte kom på något att sjunga. Antingen kunde vi texten men inte melodin, eller tvärtom. Kanske var det ett svepskäl i mitt fall, för att slippa familjens pikar. Vilket gör Monica väldigt bestämd:
­ Det är din sångresa! Ge dig själv utrymme. Sätt upp ett plakat hemma: "Jag sjunger varje dag." Förklara för dina kritiska tonåringar att du behöver undersöka din röst närmaste halvåret. Meningen med kursen är ju att du ska sjunga resten av ditt liv.
Jo, men det var ju det här med att lära sig sånger. Även här finns verktyg, får vi veta. Effektivast är direktmetoden, som innebär att man sjunger med fast man inte kan. Vi övar två och två: den ena rabblar siffror i rask takt och den andra härmar (låter som börsnoteringarna).
­ Nästa gång ni är på fest med allsångshäften, gör en hatt av det och sjung med i stället! Det är mycket roligare än att sitta med näsan i texten. Använd metoden när du lyssnar på radio. Säger Monica och ger oss bilden av hur man på så sätt tvinnar en tråd av text och melodi.

Alla har gehör
Låter väl enkelt för oss som anser oss saknar gehör. Vilket visar sig vara fel.
Gehör är inte detsamma som musikalitet utan är ett slags hörselminne som alla människor har, men alla inte har tillgång till, får vi veta.
­ Känner ni igen en skåning på dialekten? frågar Monica.
­ En bekants röst eller steg? Då har ni gehör! Och ni som kör bil, ni växlar på gehör. Lita på ert gehör och använd det!
­ Men jag har ju alltid fått höra att jag sjunger falskt, säger någon.
­ Du kanske inte sjunger enligt mallen, vilket kan bero på ditt minne, som du till stor del kan öva upp genom att vara uppmärksam i ditt lyssnande. Samla på alla slags ljud och använd dina andra sinnen också. Tillgången till ditt gehör ökar och du kan sjunga rent eller rätt oftare om du vill.
Spontansång är viktig. Sång som man hittar på själv i duschen, på cykeln eller vid spisen. Barnslig nonsenssång som vi tappade för länge sedan. Det gäller att strunta i tryggheten och prestigen. Att lita på sig själv och leka med rösten.

Fantasin flödar
Kanske har vi kommit en bit på väg, för alla låter fantasin flöda när det blir "omvandlingssång". Vi leker att vi är jazzsångare på en klubb i Harlem, bondkvinnor i Bulgarien och operasångare på Metropolitan. Vi ger oss hän. Går in i rollerna. Tar med hela kroppen. Det låter riktigt proffsigt.
Alla kan sjunga med andra ord. Kanske är alla inte helt övertygade efter två dagar. Men alla har vi fått kontakt med lusten.
Själv ska jag gå hem och sätta på en cd med Evert Taube och köra direktmetoden. Sen ska jag sjunga tre låtar på raken för familjen.